Kardell's

Eller så nära det går i alla fall. 300 mil tur och retur är inte direkt semester. Men all tid utanför bilen var minst sagt njutbar.

Lämnade Malmö med siktet på Östersund. Lite diffust sikte, mellanlandade i Ljungby och Sollentuna på vägen

Mitt ute i skogen, sväng vänster efter tredje trädet till höger om stenen med mossa på. Inte så det var, men så det kändes. Bodsjöbyn, ”en icke obetydlig världsdel” –enligt invånarna. Hursomhelst blev det en fantastiskt trevlig upplevelse och ett enormt varmt välkomnande och omhändertagande under vår vecka där uppe i vildmarken. Såg inte en enda björn. Men en Peter och en Johanna tog väldigt väl hand om oss.

Vi fick verkligen smak på den Jämtländska kulturen och omgivningen. Även om smaken av surströmming fortfarande ligger kvar som en matta långt bak i munnen, någonstans mellan kräkreflexen och doften av ruttnande skosulor.

Nu behöver man ju aldrig komma i närheten av det igen. Been there, done that.

Och Zoie har numera bestigit Åreskutan. Typ. Kabinbana upp och sen ridandes i sin Babybjörn på mig. För en mindre tränad man i sämre fysisk form och med sämre utrustning än min hade det varit tröttande att springa upp för berget bland stenarna och snön. (Vem visste att det var snö på bergstoppen i mitten av sommaren?)

Paddla kajak, löpturer på mornarna, tunnbrödsbakning (eller stut som det heter), frilufsande i naturen och off-road-körning, både på grusvägar och åkrar, gjorde det till en avslappnande och upplevelserik semester.

Det fanns ingen mindre kajak, så hon fick öva på torra land istället. Nästa år kanske?

Vätskekylning inför uppvärmning i badtunnan.

Motion väldigt nära vatten.

Kolbulle. It’s a concept. Typ som fläskpannkaka, men över öppen eld och inte samma smet. Samma samma fast inte alls.

Trötta badgäster njuter av kolbulle.

Den sanna konsten att baka ”stut” eller tunnbröd mästras av Carole. Jennie antar lärlingsroll.

Ett av husen på gården.

Alla lyckliga förväntansfulla människor väntar på att burken med surströmming ska öppnas.

Libero: Frihet i en liten ask. Surströmming: Hemskhet i en liten burk.

Så här är tanken; ta en nybakad stut och fyll med potatis, gräddfil och lök. Lägg på din filéade strömming. Vik ihop, be en bön och skyffla in. -Och NEJ. Vill med det bestämdaste understryka att det minsann inte smakar mindre vedervärdigt än det luktar. Det är precis lika illa!!! Eventuellt värre.

Åreprinsessan Zoie. Barfota med med mössa. Vad gör man inte för att hålla henne nöjd. Och varm.

Familjen Kardell har landat uppe på Åreskutan. I snön.

360 graders Panorama från toppen av berget. Inte helt rakt kanske, men helt runt.

Städa köket, klart att jag ska ”hjälpa” till.

Nu har det hänt. Den absolut viktigaste tanden mellan nummer två och fyra. Den tredje tanden har kommit. Det var lite febrigt och ouppskattad dag i går när den kämpade sig igenom.

Men på lite bättre humör idag. Vi har busat i sängen och sprungit/krupit i nya soffan. Drickahållaren utgör ett farthinder av den större modellen. Men med rätt kombination av kryp/has/gnäll/drag/ilska går det till slut. Nu har det badats och hon somnade innan huvudet landade på kudden, helt slut.

Zoie tagit ett steg närmre till att gå! (löjligt nöjd)

På allmän begäran lite foton på fjällan. Följaktligen inga där hon går. -Ännu.

Jag föreslår en rationalisering av flygandet. I alla fall när det kommer till flygplatsen. Om ALLA som ska turista med femtioelva påsar, midjeväskor och paraply väljer samma kö till säkerhetskontrollen, så kan vi normala människor som kan läsa på skyltarna om hur man snabbast tar sig igenom kontrollen, faktiskt göra just det genom att välja en annan kö. Boom! Smart va?!

Som till exempel när personen (som man missat i sin rutinerade screening av köerna till säkerhetskontrollen) plötsligt inser att de glömt den där flaskan och skärpet precis efter att hon lagt 20 minuter (minst) på att försöka vika ner alla sina plastpåsar i den lilla backen. Där någonstans tar mitt tålamod slut.

I den rutinerade screeningen jag utvecklat inför kontrollen, egentligen inför val av kö, ges poäng till olika… låt oss kalla det segment av människor. 1 poäng om man inte ser ut att vara rutinerad affärsresenär. 5 poäng om man är över pensionsålder. 10 poäng om man har semesterkläder på sig. Hawaii-skjorta ger dock 3 poängavdrag för mod. 25 poäng får man om man reser med barn…

Detta summeras och den kö som innehar minst antal poäng för nöjet att njuta av mitt sällskap. Snabbt och effektivt sällskap.

När kommer fresten självsäkerhetskontrollen? Jag tänker modell självscanning på Coop… Dra ditt kort, lägg väskan på bandet och gå igenom. Plocka din väska på andra sidan och le vänligt till kontrollanten som frågar om det gått bra med kontrollen idag? Någon gång emmellanåt får dom självfallet genomföra kontroller så man inte råkat få med sig den stora schampoflaskan eller råkat glömma vattenflaskan i väskan. Eller liknande illasinnade riskmoment för övriga passagerare.

På mitt nya jobb som First Executive Airport Procedure Streamlining Manager kommer detta vara en av mina hjärtefrågor.

Nu väntar ytterliggare några dagar i Amsterdam. Dom har GALET verklighetstrogna skyltdockor i underklädesbutikerna i denna stad. Särskilt i ena delan av staden. Inte sett det någon annanstans. Shape Up H&M!

Inte så gammal Zoie i helt ny soffa i blivande biorummet.

Hela världen gungar och Zoie njuter.

Jag kom. Jag kände det. Jag överlevde. Mitt livs första jordbävning(ar).

Efter att ha åkt till Italien för att försöka lösa alla problem med fabriker till våra leverantörer som rasat eller skadats fick jag själv känna på hur det känns med en mini-jordbävning. Den största, i går kväll var bara 3,3. På den skalan är det bara knäna som skakar… Vi satt på hotellet och drack en öl, f’låt, drack ett glas vatten när allting liksom hoppade till. Ett jättehopp. Men det var så kort att man nog kunde missat det. Folket omkring oss uppmärksammade och reagerade med blandade reaktioner på skalvet. Från skrik och hopp till mindre dramatik.

Och i morse strax efter man vaknat (innan jag sprang milen och ät lite havregrynsgröt med taggtråd) kom ett mindre skalv igen. Längre, men inte lika kraftigt.

Kan ju tillägga att när man bokar ett hotel kan man ju nästa gång välja ett som inte ligger 1km från ett av de stora skalvens centrum och som inte har utsikt över sammanfallna lagerbyggnader. Man lär så länge man överlever!

Vi var ju här för att jobba, men åkte en liten runda och tittade på några av de byggnader tillhörande våra leverantörer vars byggnader inte klarade sig.
Vi åkte även in i staden Medolla som var värst drabbad och där man stängt av hela centrum av säkerhetsskäl.
Många av de stora fabriksbyggnaderna kunde se ok ut från utsidan, men vid närmre koll, så hade många tak totalt eller delvist ramlat in i lokalen. Förödelsen är mer omfattande än vad man kan fånga på ett par bilder, och den politiska situationen är mycket laddad.

Här saknas större delen av en vägg och hela taket har fallit ner.

En och en halv våning poff borta.

Byggnaden ser hel ut till man tittar in och ser himlen på andra sidan.

Öde gator, förstörda hus och en mängd TV-team på plats.

Färdiggjorda produkter och komponenter som ingen får komma i närheten av.

Innovativiteten har dock inte tagit skada. Längst till höger står tre grävmaskiner som med hjälp av en stålbjälke håller emot väggen så den inte faller utåt av trycket från taket som rammlat in.

Så hände det till slut! Fast vi inte är helt överens om det klassas som krypa eller mer ”hasa sig på alla fyra i en generell riktning framåt”. Hon började egentligen för första gången ute på filten i gräset och där var det en lång bit hon tog sig. Kan på något sätt vara kopplat till att pennan hon då jagade ”mystiskt” verkade flytta sig längre och längre ifrån henne…

När det skulle filmas inne sen blev det inte lika stor succé.

Nu är det bara resten kvar…

Och så kom då dagen för badpremiär. I nya poolen. På takdäcket. Hur lyxigt som helst. Om man är under året fyllda och får plats i den flugsvamp som är Zoies pool. Hon gillade det iaf. Hon har ju förståndet att ta efter sin kloka fars goda vattenvana, vad mer kan jag tillägga…