Kardell's

Tänk om hon varit lika nöjd när hon var vaken. Tänk så nöjd hennes föräldrar varit då!

Efter en dag efter en lång natt utan större mängd sömn i stackars Zoies liv har kvällen varit utmanande. Även för föräldrarna. För trött. För hungrig. Direkt onöjd helt enkelt. Ingenting var bra nog.

I vanlig fall är klockan 20.00 magiskt otrevlig och skrämmande exakt återkommande tidpunkt för missnöje och synpunkter på det mesta som man, som snart tvåmånaders baby, gärna högljutt meddelar samtliga omkring sig. Idag inget undantag. Har man flex-tid som baby?Hoppas hon ger tillbaka en annan gång iaf. Större delen av kvällen var missnöjesfylld. Men kära hjärtanes vad man uppskattar tystnaden sen…

Till slut kom hon till någon form av ro på min arm. Ett riktigt litet knyte. Hög mysfaktor!

Lite Bigfoot-varning på det här. Folk säger sig ha sett det. Andra har sett spår. Några känner någon som säger sig ha sett det. Men ingen har någonsin sett bevis på det. Förrän nu! Idag har jag äran att presentera första bilden på att Zoie kan le. Inte så att vi tvingade fram det med våld. Bara nästan. Klar top-tio bild iaf.

Här även ett tips till oss som tycker att sladdar har en enda uppgift, att försvinna! Har under en veckas tid nu använt Eye-fi. Trådlös överföring av bilder från kameran till datorn. Trådlöst, utan att ta ut minneskortet ur kameran. Allt annat verkar ju puckat… Minneskortet har ett wi-fi-chip, som ansluter till samma nätverk som datorn och skyfflar över bilderna. Jagade det när vi va i USA i våras, men hittade inte modellen jag sökte, och nu när det kommit en nyare feature så hamnade den i brevlådan. Tack för det Webhallen.

Va lite strul i början. Mitt Fort-Knox-nätverk va tydligen inte uppskattat av kortets lilla nätverk. Men nu sprutar bilderna över till datorn i strid ström efter att man öppnat locket på datorn. Och till iPaden. Och till telefonen. Fast det är en HTC…

Tur att man är pappaledig, så man kan vara ute och göra nytta i fina vädret. Inte ensam, hade dottern med mig så klart. Hon var dock inte till så mycket hjälp som man kunde hoppas på när man rengör hängrännor.

45 lager kläder i höstrusket så man inte fryser och två dinglisar så man inte får tråkigt på sikt.

Det blev kankse inte den bästa möjliga början för Zoie, men å andra sidan kan det bli så himla mycket bättre då!

Ut ur magen in i ett tillstånd av många händer och apparater, och slutligen föräldrarnas älskade famn.

Drygt tre timmar efter förlossning, på plats på rummet, andningshjälp hela natten, avvecklades under morgonen och alla var glada och nöjda. Mest Zoie som fick lugn och ro. Mest föräldrarna som själva kunde andas lite lugnare. Mest personalen som vaktat henne hela natten.

På plats för första gången hos sina stolta, men fysiskt och psykiskt utmattade föräldrar.

Ca 18 timmar gammal och trött Zoie. INTE vid mammas bröst, otroligt ovanligt förekommande numera…

Precis landat hemma i huset. Sov som en stock från det hon hamnade i transporten och ännu efter att ha kommit in. Vet inte om det var den trygga lugna bilkörningen av en stabil far, eller utmattningen från sista-minuten kontroller och fotande för Webbis-bilden. På sikt kommer hon nog att passa bättre i sina fina kläder.