Helikopter.
Stort steg taget. Fast inte steg direkt. Snarare färd. Första timmen på mitt helikoptercertifikat är nu avklarad. Bara resten kvar.
Och med facit i hand var det ju helt rätt ställe att flyga. Precis innan vi lämnade Sydney hann jag med en liten utflykt. Lyfte med instruktörens hjälp från en flygplats utanför centrala och sen övade vi på kontrollerna av helikoptern innan jag själv fick ta över. Sen flög jag längs med floden på 500 fots höjd innan vi klättrade till 1000 fot in över Sydney Harbour Bridge och Operahuset. Allt medan min instruktör var fullt upptagen att fota med sin telefon…
Obeskrivlig känsla. Hade jag haft en hand över hade jag fått knipa mig själv, men de var fullt upptagna med att manövrera, parera och övertyga den lilla plåtburk med motor som inte vill annat än att ramla ner -att låta bli just det.
Sen flög vi hemåt igen över Parramatta River och svängde med krökarna (man får nämligen flyga betydligt lägre över vatten än över bostäder) och då tvingas man navigera mer och på så sätt öva.
Min instruktör visade med glädje lite tips och tricks och lekte lite när vi sen kommit tillbaka till flygplatsen. Det absolut svåraste momentet var att hovra. Stå still i luften. Minsta lilla förändring på kontrollerna inuti helikoptern blir ofantligt stora på utsidan och genast har man ytterligare respekt och avundsjuka för piloterna.
Vi får väl se vad som händer i framtiden…
