Kardell's

Vi har nu bott en vecka i Sydney. Under denna tid har det varit extremt varmt men härligt. Sydney-festivalen har börjat så det är full rulle. Vi har tittat på en stor gummianka som ligger i Parramatta River, byggt en kartong-keps i Hyde Park och hoppat i Stonehenge.

Självklart har det också blivit en del badande i havet.
Här på Narrabeen Beach blev Morgan som barn på nytt i de stora vågorna. Det gick åt en massa energi på stranden så när vi kom hem fyllde vi på energin med pannkakor och glass.

Igår träffade vi vår vän Alice och hennes man. Vi strosade lite i Mosman och åt fantastiska franska crepes, tog båten till Circular Quay, åt yum cha och återvände sedan med bussen eller som Zoie säger ’barnen på bussen, blä blä blä’.

Nu är vi redo för att möta Anna och Jonas som ska vara med oss resten av tiden här nere.

Från flyget. Visste inte dom fortfarande fanns. Eller användes. -Av kabinpersonal….
Kommit till Kuala Lumpur nu. Ösregn och 30 grader varmt. 164% luftfuktighet. Oki, kanske avrundade lite. NERÅT!
Bensträckare och sen är det bara resten kvar.

På plats på Kastrup. Alla väskor med. Tror vi…

Igår kväll passade vi på att ta foto på familjen. Hela familjen. Det var alltid minst 50% av familjen som var redo i rätt ögonblick.
Och eftersom vår kära vän Jonas inte riktigt gör saker halvdant såg vårt hem ut som en proffs-studio.
Återkommer till jul när vi klippt och klistrat färdigt…
NU, mot värmen.

Vi kom, vi såg och vi var så begeistrade att vi var tvungna att återvända….

Australia, here we come. Avfärd 4 december, åter på svensk mark 27:e februari. Det skulle ju kunnat vara värre helt enkelt. Ska göra vårt yttersta på att uppdatera resplaner och våra äventyr här.

Idag har vi gratulerat och firat Zoie på hennes 2-års dag. Givetvis blev det frukost med färska bullar, snabbmat med Happy Meal, pannkakstårta (pannkakor är Zoies favorit i livet), ljusblåsning, paketöppning och lekande med presenterna.

Hamburgaren gick ner med väldigt lite övertalning.

Quinn va med vid presentöppningen, men inte särskilt delaktig.

En kort film när Zoie blåser ut sina absolut första levande ljus.

Och kvällen avslutades med välling med nya favoriten Pippi.

Efter promenad till byns Ica tog jag och Zoie ett par minuters extra hålla-oss-hemifrån medan resten av familjen sover middag.

Naturligtvis avnjöts en tugga per frukt från samtliga träd. För att man kan.

Eller det var iaf tanken. Zoie har inte helt greppat konceptet med att ligga ner och sova.

Men hon är minst lika intelligent som sin pappa… Hon hämtade sin lilla pall för att nå upp till dörrhandtaget. Tyvärr går dörren innåt och det gick inte riktigt så bra som det skulle kunna gjort. *Nyfikna föräldrar som mycket spänt följt dotterns innovativa och tröstlösa försök att bryta sig ut ur sovrummet ler förnöjt när hon uppgivet återvände till sängen och drar täcket över sig igen*

Zoie har hittat en vattenpöl och öser med mycket precision upp vattnet i sin hink. Notera tungkontrollen….

Varmt. Skitvarmt. Hur varmt som helst. För att inte tala om hur långa två timmar kan va om man sen ska springa i den värmen också. Sen ska vi ju inte gå händelserna i förväg, men tyvärr blev dom två timmarna till och med lite drygt två timmar. Även med officiella mått mött.

Långsiktig uppladdning:
Seriös löpträning sen i höstas, svacka kring jul med förkylning och allmän vekhet. -Man är ju inte mer än man. Försökt springa 3 dagar i veckan kombinerat med lite vikter och andra muskelövningar. Att kalla det styrketräning eller andra fashionabla ord vore en kraftig överdrift.

Kortsiktig uppladdning:
Förkyld veckan innan. INTE bra för motivationen eller peppningen. Som min säljchef en gång sa: Sämst när det gäller… Fattade precis vad han menade med det! När sen väderleksrapporten spådde extremt varmt väder till dagen för loppet (Lördag 18 Maj 2013) blev denne ljushyade värmeundvikande feltempererade springande motionären inte MER taggad. Deltagarna uppmanades att dricka extra och inte satsa på speciella tider detta året på grund av den extrema värmen.

”Upp mot 30 grader på delar av banan och dessutom hård vind gjorde loppet till ett av de tuffaste någonsin.” -Varvsgeneralen Bo Edsberger

Spännande uppladdning för en som hade fullt upp med att ta reda på vilken höger fot var där tids-chipet skulle sitta. Och på tal om det. Eftersom jag fortfarande har plåster runt hela foten efter att kardborrebandet som höll chipet ”grävt” sig in i huden sätter vi upp det på åtgärdslistan inför nästa år.

Sammantaget är jag fantastiskt imponerad över organisationen. Det här var inte första året loppet genomfördes, och det är rätt uppenbart. Allt flyter otroligt bra trots att det är 30-40.000 människor som trängs de första timmarna i samband med starterna. Syns kanske i kön till baja-majorna…

Mitt mål var att springa under 2 timmar. Min träning va upplagd på att ligga på en snitthastighet för att klara det. Hittade 2 buggar i det systemet. Skåne är platt. Det är inte Göteborgsvarvet. Och loppet är inte 2 mil som jag räknat på. Det är 21 km. (komma 97 och en halv meter).

Starten:
Startgrupp 21. ”Boskapsvagnen”. Där nere bland alla andra nervöst leende ovissa om hur jobbigt livet skulle vara om ca 2 timmar. Kollektiv uppvärmning i startledet. Sprungit och värmt upp lite tidigare, men svårt hålla kroppen varm -trots hetta. Startskottet går och lättnaden över att slippa vänta längre byts mot ångesten att nu tvingas börja springa.

Första kilometerns stora dilemma är att inte rusa på trots att alla runt en och hela kroppen säger SPRING NU! utan att hålla inne på krafterna. Folkfesten runt banan är energigivande och musikanterna öronbedövande. Grillar, filter, uppdukade bord och fulla studenter. Fanns uppenbart betydligt mer avlsappnande sätt att tillbringa dagen…

Första milen var bäst. Trevlig omgivning att springa i och fortfarande hög av publiktrycket. Sen blev det jobbigt. Lätt irritation av chipet har övergått i smärta och börjar nu även missfärga strumpa och sko. Sluta titta ner på eländet är en bra lösning. Och kissnödig var jag efter att likt en elefant inte intagit vatten räknat i glas eller liter, utan i kubikmeter. Jag som aspirerar i OS i liten blåsa fick det rätt tufft.

När jag passerade 15km hade jag tappat lite i tid men kände ändå mig hyfsat fräsch i kroppen. Det höll 2 km. Rasar. Trångt och ojämnt underlag (-Lägg ner det här med spårvagn va!?) inne i stan förbi avenyn och tillbaka mot parken gjorde det till den tuffaste biten. Kan vara så att jag va rätt trött då också och det kan ha gjort mig mer känslig?

Målgång:
In i parken efter centumsträckan. Snart framme tänker jag och ökar. Inser att jag är ”vilse” och har några kilometer kvar. Saktar ner igen. Där va det rätt tufft, men till slut känner jag igen mig -på riktigt och kan ännu en gång rycka ifrån. In i mål. Den bekanta känslan av att inte veta om gråta eller skratta hade varit bästa lösningen just där och då gör att båda reaktionerna uteblir. Hjärnan orkar inte ta ett beslut. Inhalerar mitt kexchoklad och min banan som jag fått efter målgång och stapplar iväg för en välbehövlig dusch med 2kg medalj om halsen. Nöjd! Inte perfekt, men genomfört i alla fall! 2.10 i det vädret kan jag leva med.