Julhelgen.
Så har då julens firande kommit till en ända och vi har avverkat ytterligare en arbetsvecka. Skönt. 4 dagar är mer lagom längd på en vecka.
Lille Julafton; avfärd aptidigt för att komma iväg till farmor i Göteborg och leka i all snön och bygga snögubbar och dra runt Zoie i släde och fira jul i smyg lite tidigare. Tyvärr var där ingen snö, så vi ställde in och körde hem igen. Typ. Jul firades med sällan skådad storlek på pakethög. Zoies namn på 95% av dom. Dooh! Men eftersom hon inte har löst det där med fingrarna ännu fick jag vara stand-in och öppna. Verkligen jätteuppoffring från min sida, men vad gör man inte för sitt underbara barn. Fick umgås med farmor och Gizmo, som Jennie envisas med att kalla för “storebror”. Uppenbar brist på syskonkärlek från hans sida. “Hon låter, jag går.”
Fast vad gäller hennes händer är det nog inte långt borta att få koll på dom. Hon satt och jonglerade med nappen tidigare i köket. Smart brud det där. Krypa känns så U-land, hon kommer med all säkerhet snart kunna gå, verkar inte det minsta intresserad av något mellanläge där. Står och balanserar själv nu -med viss support givetvis. Att testa hur länge hon kan stå själv utan att jag håller alls skulle ju kunna vara farligt. Skulle jag väl aldrig göra. Igen.
Jomen. Så på Julaftons morgon for vi vidare, från skogarna i götet till de småländska skogarna. Bilen nu på bristningsgränsen till hur mycket en småbil kan lastas med barnattiraljer och julklappar. En barnvagn och två vykort så var bagageluckan full… Fjantbil. Inte alls så att jag längtar efter nya bilen, men tänk om!?
Julfirande nummer två med morfar var tanken. Vattkoppor satte stopp för det, blev dock resten av släkten och en ny hög med julklappar. Till Zoie och de andra barnen. Var julen till för dom små eller hur var det nu? Hon har dock lite dålig känsla för det där med traditioner. Hon passade på att sova mitt under Kalle. Hon hinner väl iof tröttna på det med i sinom tid. Som vi vuxna gjort. Snart. Och eftersom våra julmagar var tomma ner till en kritisk nivå efter att inte ha ätit på tre hela timmar fyllde vi snabbt på med julbordets alla godsaker. En grisfot kanske? Tack, men nej tack. Tar en bit sill till istället. Dopp i grytan hör liksom till det småländska firandet. Bara att gilla läget.
Helgens tredje firande kom redan ett par timmar senare. Då var det blivande kusinen, under arbetsnamnet Jean-Claude/JC/Jay Z eller dylikt med fodervärd tillika moster som bjöd in till ytterligare en strålande festmåltid i trevligt sällskap. Vet inte om man ska erkänna att Ingmar Bergmans snapsvisa (om man nu kan kalla den det) var den stora vinsten för kvällen; “Tystnad, tagning!” Episkt!
Söndagen fick en kanonstart med tomtegröt för att fylla nåt litet eventuellt undansjunkt hål i matsäcken. Gott-i-gott-gott. Sen avfärd för julfirande nummer fyra hos gammelmormor. Den danska varianten av julfirande, då den släkten tillhör våra kära landsgrannar. Att vi berättade att Zoie härstammar från dansken Gorm den gamle enligt släktforskningsevidens, höjde av någon anledning stämningen två steg. Många timmar senare och minst lika många paketöppningar och matsessioner senare var det dax att rida mot solnedgången. Eller köra hem i mörkret och regnet. Frågan är vilket som är minst julstämning kring. Vi tog bilen i vilket fall som helst. Hann med ett släktfoto och alternativt släktfoto, avgör själv…
Erfarenheten härifrån var iaf att paket med leksaker som låter är jättekul. Ett tag. “Dom som tillverkar spelande/plingande leksaker kan omöjligt ha barn själva”… Vi får väl se hur länge vi står ut med Zoies nya arsenal av just sådana leksaker. Nästa erfarenhet; hämnden är ljuv! Hon fick ett par otroligt fina gosedjur också. Som inte säger ett ljud. 10 poäng!
Nyår med Familjen Ekbergs trevliga sällskap stundar. Ska bli fantastiskt kul att träffas igen. Eftersom dom nu Höör hemma i Skånes mitt, så är det väl bara att spola av traktorn, ta fram banjon och på med halmhatten. -It’s funny cuz it’s true! ;o)
